logo

 



Alfta

Redan för tusen år sedan var Alfta ett väl etablerat bondesamhälle. Det finns ont om berättelser från det gamla medeltida Hälsingland men det finns en isländsk saga från år 1178 då den norske kungen Sverre Sigurdsson drog genom landskapet på väg mot Norge. I Alfta mötte han ett uppbåd bönder som inte ville släppa fram den norske kungen och hans män. Det framkommer av berättelsen att Alfta vid denna tid är kristnat.

Den äldsta kyrkan kan spåras till 1200-talet och avbildades genom Olof Broman i verket Glysisvallur. Alfta har kallats Hälsinglands kornbod och i början av 1600-talet betalade Alfta mer boskapsskatt än någon annan socken i Hälsingland. Socknen sträckte sig över den hela bördiga Voxnadalen. 1636 delades socknen.

 

Foto över Kyrkbyn i Alfta 1878, foto taget från kyrktornet.

Alfta från kyrktornet år 1878 med gården Nygårds i förgrunden
Foto A. Larsson, Rättvik
 

Varför så stort?

Bönderna i Hälsingland var sedan urminnes tider den dominerande klassen i samhället. Här fanns ingen adel, bönderna ägde själva sin jord och hade makten på gården, i byn och i socknen. Som grupp höll bönderna och deras familjer samman. Gårdarna gick i arv och så långt som möjligt giftes bonddöttrarna bort i granngårdar eller grannbyar. Släktleden kan ofta följas till 1500-talet, vilket släktdiplomen som hänger på många gårdar vittnar om.

Böndernas ställning i samhället manifesterades i byggnaderna. Vid mitten av 1800-talet förändrades samhället med järnvägen och industrin. Nya grupper av människor tog plats och konkurrerade om makten. De gamla strukturerna bröts upp. Det var i det läget som bönderna i Hälsingland byggde som störst. I Voxnadalen tog detta byggande sig extrema uttryck.

Vi ser i Alfta socken exempel på mangårdsbyggnader som har upp till 400 kvadratmeter boyta och därtill lika mycket i oinredda utrymmen på halva övervåningar och hela vindar. Byggandet utgör den mest påtagliga satsning i syfte att konservera en uråldrig dominans i agrarsamhället, skriver professorn i arkitekturhistoria Fredric Bedoire. Till eftervärlden lämnade hälsingebönderna en ovärderlig kulturskatt.

 

Carl Bomans illustration av storbranden  i Alfta 1793

Storbranden i Alfta 1793
Illustration av Carl Boman
 

Storbranden 1793

Längre tillbaka i tiden låg de flesta gårdarna i byn tätt samman kring kyrkan, men allt förändrades en majdag 1793 då en stor brand bröt ut. Elden tog hela 222 byggnader. Den ödelade kyrkan, prästgården, tingshuset, gästgiveriet, kaptensgården och 16 stora bondgårdar intill kyrkbyn. 183 personer blev hemlösa. Det var med några undantag de allra största och mest välmående gårdarna som drabbades.

En bondkvinna från en grannby blev stämd inför tinget för att hon yttrat att eldsvådan kommit som ett straff för böndernas ”överdrivna högmods skull”. Intill Åsabäcken, där den troende bonden i gården Per-Sjuls bodde, stannade branden och hans gård liksom gårdarna i Östra Kyrkbyn räddades. Därför är det just i Östra Kyrkbyn som spår av det riktigt gamla ännu finns kvar, som vid gårdarna Per-Ols, Hansers, Jonknuts, Ol-Mårs och Skindra.

 

Centralpalatset av Jonas Holm,foto av Agnes Andersson
Centralpalatset av Jonas Holm
Foto Agnes Andersson
 

Alfta Kyrkby och samhälle

Kyrkan, prästgården, skolan och stationssamhället ligger i Alfta tätt samman och det är sällan man finner en så rik snickarglädje som här. Samhället räknas som länets bäst bevarade i sitt slag.

Efter storbranden 1793 byggdes snabbt ett nytt samhälle upp. En ny prästgård fanns på plats redan året efter och några år senare var återuppbyggnaden av kyrkan klar. Från 1850-talet till sekelskiftet var Alfta ett samhälle i stark utveckling.

Vid kyrkan och längs Långgatan finns ännu mycket av bebyggelsen från tiden kring förra sekelskiftet bevarad och välhållen. Den magnifika gästgiverigården från 1870-talet, som ligger mitt emot kyrkan, gick före med den nya tidens panelarkitektur och glasverandor.

Den som kom att betyda mycket i det mesta av denna byggenskap var snickaren och byggmästaren Jonas Holm. Han kom från Bollnäs, gifte sig och flyttade till Alfta 1887. Den starka expansionen i bygden passade honom och överallt där något hände fanns Jonas Holm med.

 

Predikstolen i Alfta kyrka        Detalj från predikstolen
        Detaljer från den överdådigt dekorerade
        predikstolen
        Detalj från predikstolen

Predikstolen i Alfta kyrka
Foton Lars Lööv
 

Predikstolen en inspirationskälla

Efter storbranden byggdes kyrkan upp igen. Arkitekten vid överintendentsämbetet i Stockholm Axel Almfeldt ritade kyrkan och den vackert dekorerade predikstolen. På dess baksida står blygsamt inträngt namnen på de båda skickliga och mycket anlitade snickarna från bygden Olof Brunk och Pehr Tulpan och året 1815.

Brunk och Tulpan hade fått uppdraget att snida predikstolen. Det gav dem inspiration i sitt fortsatta hantverk.
Förstukvistar och snickerier pryddes med detaljer hämtade från predikstolen. Otaliga exempel finns ännu i bygderna. Alftarosen med sina pikerade blad har blivit socknens symbol framför andra. Den används alltjämt som dekor i snickerier, smycken och annat.

Kyrkskolan

Kyrkskolan i Alfta
Kyrkskolan i Alfta gav inspiration till den pampiga
förstukvisten vid gården Jon-Lars i Långhed.
Foto Ingalill Tengvall

 

Intill kyrkan ligger kyrkskolan från år 1847. Det var snickaren och hemmansägaren Hans Brunk i Näsbyn som ledde arbetet, son till storsnickare Olof Brunk som snidat predikstolen 30 år tidigare. Skolans förstukvist med sina två pelare utformade han, som han själv för gott fann. De pampiga träpelarna står ännu kvar och vittnar om Brunks sinne för proportioner. Dubbeldörrarna och entrén gav inspiration till förstukvisten vid storgården Jon-Lars i Långhed.

Hans Brunk var en av många i Alfta socken som följde predikanten Erik Jansson till Amerika. Denna tidiga utvandringshistoria som starkt präglade Alfta socken finns skildrad på Emigrantmuseet vid Ol-Anders.

Gården Ol-Anders ligger vid riksväg 50 i Östra kyrkbyn i Alfta. Gården låg tidigare vid kyrkan men flyttades till sin nuvarande plats efter storbranden 1793. Gården är porten till Stora Hälsingegårdars Väg.  Länk>>

 

Ett överdåd av snickeri och måleri

I dessa byar och bygder finns otaliga exempel på ett överdådigt snickeri och måleri från 1800-talets mitt som hör Alfta socken till. Det återfinns i takutskäft, fönsterfoder, förstukvistar, portar, dörrar, interiörer och möbler. I Näsbyn finns gården Brunkes varifrån storsnickaren och sockenhjulmakaren Olof Brunk kom,
han som snidade predikstolen.

Detalj av måleri på vägg    Rum med gamla papperstapeter

Måleri och tapet på vägg i gammal hälsingegård
Foton Lars Lööv                                                        

 

Hälsingebönderna prydde tidigt sina rum och stugor med måleri på väggar, väv och papper. Under 1700-talets senare del var det ofta målare från Dalarna som kom och dekorerade för att under 1800-talet nästan helt ta över väggmåleriet i Hälsingland med granna färger och livliga figurer, stora slott och svajiga träd. Nygårds Erik Andersson från Gulleråsens by i Rättvik var en av dem.

På gården Ol-Anders lämnade han sitt självporträtt, försynt intill den öppna spisen. Rättviksmålaren Svärds Hans Ersson var en annan flitig man som hade en livlig produktion i bygderna. Vindruvsrankorna på kolonner som inramning till dekorativt målade fält är vanliga på gårdarna. Den så kallade Blåmålaren är en av de många anonyma målarna i bygden. I Alfta och Ovanåkers socknar har det rikliga måleriet inventerats och dokumenterats.


 

Text Ingalill Tengvall

 

www.storahalsingegardarsvag.seKontakt                                                                             EU-flaggaEuropeiskajordbruksfondenengelskafaerg2.jpg   Leader